En av porslinshyacinterna 'Puschkinia scilloides' har stuckit upp ett litet grönt spjut ur marken. Ett femtiotal lökar petades ner i höstas och som vanligt blir jag förundrad över att det faktiskt kommer upp eller blir något av det jag sätter, sår eller planterar. Jag sticker lökar eller småplantor i jorden samtidigt som jag mumlar för mig själv: 'Inte för att det är lönt, det här kommer naturligtvis inte att växa och bli en tulpan/klematis/pion, men har jag nu köpt det så måste jag ju plantera det".
Min tilltro till min odlingsförmåga är verkligen inte överdrivet stark!
Men porslinshyacinten som ser ut att vara en bräcklig skönhet har, trots att det är jag som stoppat den i jorden, alltså behagat komma upp och jag är tacksam och glad om en endaste av dem har godheten att slå ut med en isblå blomma...
Vintergäck hör också till de små raringar som jag stoppat ner ett otal av. Inte för att jag är förtjust i gult utan för att de, precis som snödropparna, är trotsiga och ibland till och med så dumdristiga att de lutar hakan mot den kalla snökanten.
Vintergäcksantalet här hos oss har av någon outgrundlig anledning ständigt sjunkit, och av de mängder jag petat ner i jorden är det i år fyra som orkat upp. Se där... vatten på min odlingsoduglighetskvarn!
Men när jag i dag konstaterat att något behagat komma ur jorden trots att snön nyss dragit sig tillbaka satte jag igång med beskärning av uppfartens buskar. Tolv spireor och tre snöbollsbuskar. De äldsta grenarna klipptes bort för att lämna plats för nytillväxt, ty så skola man göra - det står minsann i böckerna!
Men varför egentligen?
I fjol såg det ut så här när spireorna blommade:
Och så här när snöbollsbuskarna blommade:
Det kommer definitivt ICKE att se ut så i år när det är dags för blomning!
Varför gjorde jag det egentligen?
Undrar skogseva