Vad gör jag för fel?

Jag har en dyrgrip i ett hörn av trädgården, en narciss som jag tror mig veta heter poeticus. Fem eller sex lökar köptes för dyra pengar i Helsingborg på en trädgårdsmässa och stoppades ner i jorden här på åsen. Förmodligen på ett för denna narciss icke helt fördelaktigt ställe för den har varit ganska sparsam med att blomma. I år kom det två blommor, men det finns fler knoppar som det inte ser ut att bli något av. Det blir bara prasseltorra höljen som vissnar bort.

Jag är definitivt ingen duktig narcissmänniska så jag behöver hjälp.

Vad gör jag för fel? Eller är det fel på jorden?  Ska lökplatsen få mängder med sol kanske? Det får inte mina...

Och vad kan den heta förutom poeticus? Plenus kanske?

Någon som vet?

En härlig söndagkväll önskar skogseva.

Kortrapport från en bulleroas

I Malmö finns en grön och fin oas, Katrinetorp, som anlades av en privatperson under slutet av 1700-talet. I slutet av 1990, efter att Malmö stad köpt fastigheten, började man återskapa huvudbyggnad och trädgård.

Stället är val värt ett besök, men det är inte det tysta och fridfulla ställe det säkert en gång varit. Precis utanför bakom en gigantisk bullervall går yttre ringvägen - ett evigt brus som bakgrundsljud.

Jag vet inte om dåtidens ägare hade tyckt om att det i dag idkas caféverksamhet på innergården, men det gjorde prästgårdseva och jag.

I parken, där man i köksträdgården var i full fart med att sätta ut kålplantor, stod en blek dam och dolde sig lite blygt bakom en prunus.

En ny damm har anlagts där den gamla, precis som hela trädgården, sedan många år var helt utplånad. 

Och i trädgårdscaféet härskade kajorna.

Förslagna.

Smarta.

Inte särskilt toleranta mot varandra.

Ovilliga att dela med sig av det som föll till marken.

Och helt underbara att studera på nära håll!

God måndagmorgon önskar skogseva.

Raps och regn

Tiden för rapsfältsfotografering höll nästan på att rinna ut.

Länge har de blommat, de obeskrivligt gula, men tillfälle har inte funnits att plocka fram kameran. 

Alltid något i vägen.

Aldrig en väg som varit lämplig att stanna på. 

För backig.

För kurvig.

Men i dag...

Med regntunga skyar i över fälten.

Med en vind som satte igång rapsblommor i en vajande, allt vildare tarantella.

Just här var det möjligt.

Sedan öppnade sig himlen och släppte från sig ömsom regn, ömsom hagel.

Men efter en stund - och på en annan plats - glittrade solen igenom regndropparna.

Och näktergalen sjöng i dungen till vänster bakom rapsblommorna.

En stunds försommarljuvlighet i Skåne.

God middag säger skogseva.

Körsbärsdalen onsdagen den nionde maj

Ännu en utforskningsdag tillsammans med prästgårdseva. Onsdagarna är våra egna och då gör vi vad vi vill.

Åker på kors och tvärs.

 Långt borta och nära. 

Stort och smått. 

Fågel, fisk eller mittemellan.

Denna gång väldigt nära och lite mittemellan vad gäller fotograferingen.

Ett stenkast från vårt åsenhus ligger en liten pärla som heter Körsbärsdalen. Underligt nog aldrig tidigare trampad av mina fötter, kanske just för att den ligger så nära.

En vidunderligt vacker dalgång just nu i körsbärsblomningen. En bäck porlar sig stilla fram och vattenståndet är inte högre än att det på sina ställen går att korsa den med ett par vattentäta kängor på fötterna.

Överallt vid bäcken växer stora bestånd med kabbeleka, kabbleka, kabbalök eller kalvleka - alltså Caltha palustris.

Gult, frodigt, friskt växande i vattenporlet.

En och annan vitsippa klamrar sig fast vid bäckkanten. Mer rosa än vita nu i slutet av blomningen. Rosa och gult? Jomenvisst är det en förtjusande kombination. Åtminstone här ute i naturen...

För min del var det nog kabbelekorna (jo, jag kallar dem så) som var mest exotiska. Lysande, härligt gula mot det mörka bäckvattnet.

 Så tog vi några försiktiga kliv över bäcken. Försiktiga för att rädda icke gummistövlade fötter från att bli dränkta.

Det gick bra och vi landade torrskodda på andra sidan...

Regnet hängde i luften och den lilla pricken i det gröna, prästgårdseva, letade rätt på ett vindskyddat picknickställe åt oss.

Under tiden krälade jag runt och beundrade ängsbräsmans delikata blommor. Fast jag visste inte förrän jag tittat i min flora att det var just ängsbräsmor som blommade så vackert...

Däremot visste jag med bestämdhet att det var en aurorafjäril som landat i en av bräsmorna. Trots att jag talade vänligt till den vägrade den att visa upp sina vackra vingar som är vita med ett orange fält. Det gjorde inte så mycket - undersidan är vacker den också.

 Just när vi avslutade vår lunch började det regna.

Vi beslöt oss för att inspektera en sankmark där det för några år sedan växte ett bestånd med trollius. Av trollius syntes inte det minsta lilla spår, men eftersom platsen ligger ett ännu kortare stenkast från vårt åsenhus får den inspekteras om några veckor igen.

Strutbräken fanns det emellertid gott om! Höga och frodiga. Mina egna är bara fem centimeter höga och blir kanske inte mer - felplanterade? 

De växer definitivt inte i ren våtmark som bildens strutbräknar.

I sankmarken fanns det också gott om fräken. 

Bildens klorofyllfria skott är ett sporax som senare vissnar ner och ersätts av de gröna, grenade stjälkarna.

Men då har den lilla flugan för länge sedan flugit sin kos....

Trevlig helg önskar skogseva.

Vombsjön klockan 05.00 onsdagen den andre maj.

(Sägas skall från början att min kamera inte riktigt räckte till i det knappa mogonljuset och det relativt stora avståndet vi hade till fåglarna. Dessutom hade vi inte fri sikt. En mängd träd växte precis vid strandkanten och sträckte sina grenar långt ut över vattenytan - vackert men som sagt svårfotograferat.) 

Vet ni om att det är alldeles mörkt klockan halv fyra om morgonen i maj månad? 

Fågelskådning kräver tidigt uppstigande och halv fyra är ett VÄLDIGT tidigt uppstigande. Prästgårdsmadammen hämtade mig  i morgonmörkret för vidarebefordran till Vombsjön och en fotosession av skarvkolonin som finns där.

 Skarven är ju en, av de flesta människor, avskydd pippi - fiskarna får redskap förstörda av skarvarna och jag läste nyss att de ofta lämnar bitmärken på fisk och ål, vilket försämrar försäljningsvärdet. Dessutom är deras spillning ammoniakrik varför träden vid deras kolonier så småningom dör. 

I Skåne återkom skarven som häckfågel först 1991 efter omkring etthundra års frånvaro, men har sedan dess haft stor framgång i sin återetablering. Skarv"problemet" för vår del är alltså relativt nytt...

När vi parkerade vid sjön och tysta tassade ner till strandkanten satt skarvarna som ruggiga gamar och väntade på solen, redo att ge sig ut på sina fisketurer när ljuset blivit tillräckligt. Träden på grundet var typiskt "skarvvita".

Från träden bredvid oss lyfte ett par hägrar så överraskande att i alla fall jag inte hann fångar deras flykt. Kamerorna satt dessutom på stativ - lite svårmanövrerat!

En liten stund satt göken och gol så gott som rakt över våra huvuden, ett så kraftfullt ko-koande har jag aldrig upplevt. Vilket väderstreck är "raktöverhuvudet"?

Till vår stora glädje var det full fart på fågelleken i sjön.. 

 ..och skäggdoppingarna höll på med sina rituella parningsdanser med bugningar och huvudskakningar.

(Podiceps cristatus är det latinska namnet på fågeln. "Podiceps" betyder ungefär "med fötterna långt bak" och "cristatus" kan översättas "tofsprydd".)

P2-fågeln.

Morgonljuset blev rosa och solen började stiga upp.

 Svanarna på grundet vaknade till liv och påbörjade sin morgontoalett.

Putsade, plockade.

Skakade vingarna så torra som det gick och fällde upp dem som segel. Jag har läst att det är ett sätt att hävda revir och det stämmer kanske. Eller också ville den bara fånga de första värmande solstrålarna..

..precis som en av skarvarna. Visste ni att skarvens fjäderdräkt inte är totalt vattentät? Att delar av fjäderdräkten blir våt gör pippin tyngre och underlättar dykning efter fisk. 

Strax därpå gav sig de skarvar som inte låg och ruvade ut på jakt efter lite frukostfisk.

Och svanarna - eleganterna - fortsatte att pyssla med sin fjädrar.

Vackra oavsett vilken pose de intog.

Glad söndag önskar skogseva.